... som först lyfter mig, sen ger mig dåligt samvete och sen ger mig en insikt :)
Sorry - In Swedish.....
Nog är det en källa kontinuerlig fascination att vi har det bättre och bättre, men verkar må sämre och sämre? För så vitt de flesta studier som jag har sett visar verkar det som att så snart vi har uppnått en grundläggande trygghet i form av tak över huvudet, mat för dagen och visst urval av bekvämligheter, så mår vi inte bättre för att vi får det bättre. Nog är det en viktig kunskap att ha, eller hur? För de flesta av oss har ju någonstans på vägen blivit itutade att om vi bara sköter oss, skaffar en bra utbildning och blir riktigt framgångsrika så ska det på något sätt leda till lycka. Det visar sig alltså att detta förhållande inte verkar hålla när det väl kommer till kritan. Enligt mig beror det här på att vårt nervsystem inte är programmerat för lycka. Det är programmerat för överlevnad.
Vad menar jag då med det? Jo, naturens största intresse är inte att vi är lyckliga, utan att vi överlever på något sätt. Det har uppenbarligen fungerat bra eftersom vi är här;-) Men det sätter i sin tur sätter specifika krav på hur vi värderar den information som vi tar in via våra sinnen. Bland annat så har allting som är potentiellt sett negativt för oss oerhört mycket viktigare att agera på än det som skulle kunna vara bra för oss.
Negativa konsekvenser har förtur i nervsystemet
Som illustration kan du tänka dig följande exempel: Du kommer gående i djungeln när du plötsligt hör hur det brakar till jämte dig bland buskarna. Utan att ens hinna tänka dig för hoppar du upp i närmaste träd och klättrar upp så högt som grenarna bär dig. Först därefter kollar du vad det kunde vara som orsakade ljudet. Om det nu är en kompis som skojar med dig kan det kännas minst sagt lite fånigt när nu hela gänget skrattar åt dig. Men den skammen tar alltså nervsystemet hellre än att det hade varit ett rovdjur som hade kunnat hota din överlevnad.
Om vi nu vänder på scenariot och du kommer genom djungeln och upptäcker en glänta. Mitt i den så ser du en hel hög med frukt som ser nästan staplad ut. Vad är nu din reaktion på denna fantastiska gåva att få matbehovet stillat utan någon större ansträngning? Verkar lite för bra för att vara sant… kan vara en fälla… bästa att vänta lite… En oerhört bra reaktion sett till överlevnad, eller hur?
Men i dagens värld är vår överlevnad nästan garanterad. Om ett barn dör i civiliserade områden är det att se som närmast en katastrof. Vi har alltså förmånen att för första gången födas med vår överlevnad i stort sett garanterad, vilket leder till att vi blir alltmer koncentrerade på att uppnå lycka istället. Problemet är att nervsystemet inte har hunnit ändras. Det gör fortfarande allt det kan för att hålla oss vid liv genom att tro att allt som är bra kan ha en hake och att allt som ens verkar dåligt är bäst att köra igång hela stressystemet för så att vi kan hoppa högt upp trädet.
Spännande eller hur!!
Sen ger
Anders några övningar för hur vi kan öva upp och förändra våra tanke och beteende mösnter:
- Hoppas att den möjligheten är värd en stunds mental träning för dig... - övningar som visst är relevanta och verkar givande, ändå fasten jag tycker att detta är otroligt intressant och fascinerande så vet jag att jag inte kommer att göra just dessa övningar, dom lockar mig inte, jag blir uttråkad bara jag läser dem... hm. Jag får då först lite dåligt samvete (särskilt då han skriver så
- Hoppas att den möjligheten är värd en stunds mental träning för dig..) men sen kommer jag på: Jag har ju YOGAN!! En anledning till att jag är så passionerat förälskad i yogan är att den hjälper mig att träna på just saker som dessahär, fast på ett sätt som passar MIG! Jag gör visst "Anders övningar" fast på ett sätt som passar MIG :) Jag lär mig genom att göra, genom min kropp kan jag träna mina sinnen och min hjärna! Jag är så GLAD att jag har hittat min väg :) Har du hittat och erkänt din? Eller vandrar du fortf på "andras" markerade, välskötta vägar?
Jo
YES!
Posts
