2008/11/12

SENILE BULIMIA

Mo:

London
Amazing Essential, Hoss, Stella Forest, Betsey Johnson Sample Sale
Family birthdays
Father´s Day
H&M + Comme de Garcons
Christmas Shopping

When I was in my late teens going through a faze of "disturbed eating patterns" (I don´t want to call it eating disorder-because that would be an exaggeration) I went from refusing to eat different food stuff (ie cheese, butter, cream, meat, deserts, bread or whatever else was the enemy of that week) to binging on both cooked food, sandwiches, crisps, popcorn, sweets, deserts, etc (yes, in one sitting).



In hindsight I would call my state "senile bulimia" (or in Swedish "senil-bulemi") which basically means binging without the throwing up....Fet
ANYWAY...

Very similar feelings to what would be felt after those binges, will sometimes occur even today. The difference is, now it´s not related to food anymore, but shopping.

That overfull, nauseated, unclean, guilt-ridden feeling of TOO MUCH and ENOUGH is ENOUGH.
Luckily, it happens much more rarely these days, but the period running up to Christmas can be a challenge.

That´s why I´m very happy about the 1 X-mas present rule in our family. It was enforced on my family about 6 scandalous X-mases ago when our X-mas tree didn´t even touch the floor anymore, because of all the presents beneath it.



We were 6 adults celebrating Christmas.
Not even a child in sight.
After that low point, it was decided that from now on: only 1 X-mas gift per person to be given.
A good rule. And sadly in our house, a necessary rule.
Although several family members have tried to bend the rule a few times (me included), from then on at least we don´t have to feel embarrased about the obscene amount of packages under the X-mas tree anymore.

Also, it lessens the risk of overspending zillions on presents, therefore also lessening the risk of a serious shopping hang-over.



*Less impulsive shopping,
*buying fewer but more classic (and therefore more expensive, I´m afraid) items,
*staying away from the New Year-SALE
*not owning a credit card
*and sometimes even just refusing going into shops at all,
are also strategies that have worked well.

Just like an eating disorder, you are never completely cured, but being aware will at least help you stay away from the worst pitfalls...

HAPPY CHRISTMAS SHOPPING

.

4 comments:

Camilla Porsman Reimhult said...

Jo, man kan bli helt frisk från en ätstörning. Och jo, det ÄR faktiskt en ätstörning även om man "bara" hetsäter och inte kräks (kallas binge eating disorder eller hetsätningsstörning). Det är också en ätstörning att konsekvent avstå från en rad olika livsmedel för att man tror sig bli tjock av dem. Det faller under "ätstörningar utan närmare specifikation/ätstörningar UNS" och de allra flesta som behandlas för ätstörningar faller faktiskt inom den kategorin. Att säg att det inte rör sig om ätstörningar är att normalisera något som vare sig är normalt eller friskt. Nästan alla som är ortorektiker och träningsanorektiker (vilket är två varianter av ätstörningar UNS) är normalviktiga enligt BMI och SER förhållandevis normala ut - möjligen osunt rippade en stor del av året - men avstår från en rad livsmedel, äter extremt ensidigt eller FÖR sunt, med brister och hormonrubbningar som följd. Jag har jobbat med ätstörningsdrabbade och då till större delen UNS:are i över 15 år nu och vet att det är enormt viktigt att man både ser och erkänner att de har stora problem, att de mår enormt psykiskt/emotionellt dåligt etc. och att de FÅR VÅRD/HJÄLP - att förneka att det rör sig om en ätstörning är farligt och fel. Bara för att någon ännu inte löper exakt samma höga risk att dö knall och fall av att kroppen ger upp som ett anorektiker, så betyder det inte att det inte är ett sjukligt tillstånd som är direkt skadligt, fysiskt sett, och innebär ett stort psykiskt/emotionellt lidande.
Det är INTE normalt att "ha en liten släng av ätstörningsliknande beteende i tonåren/ungdomsåren" - att det sedan är sorgligt VANLIGT är en sak, men det är inte normalt, inte friskt, inte okej att acceptera eller "borsta under mattan".

Anonymous said...

Ha ha, my family is still where yours were 6 yrs ago.. The only difference is that i don´t get the prezzies anymore.. my kids do! With little sugarcoated Daisy in your family i am sure your tree will rise again... hi hi.
Love MG.

mojo said...

Hej Camilla!
Jag vet inte var jag ska börja, men först vill jag be om ursäkt om jag har förolämpat någon med ätstörningar för det var verkligen inte min mening.
Inte heller att normalisera, friskförklara, acceptera eller borsta under mattan.
Att drabbas själv, eller ha en nära anhörig som drabbas av anorexi eller bulemi är allvarligt, förfärligt, tragiskt och i många fall livshotande.

Samtidigt tar jag mig den kreativa rätten att själv driva med min egen ätstörning - på MIN egen bekostnad. (Precis som jag på MOJO även passar på att driva med mitt utländska påbrå, storleken på min skalle, mitt humör, osv) Utan att för den skull på något sätt förminska andras upplevelser och lidande.

Detta (humor) har varit ett sätt för mig att bearbeta och komma över mitt tillstånd-och gå ut med det offentligt.

Tanken var definitivt inte att förminska ett stort problem (med enorma mörkertal, speciellt ätstörningar UNS) och jag är väldigt ledsen om det har uppfattats på det viset.

Kramar & Kärlek
Mo

Ps. I´ll finish with a (looong) quote, concerning my own disorder from one of numerous sites devoted to eating disorders/dysfunctional eating (in English, I hope that´s ok):

"Along the continuum between normal eating on the one hand and clinical eating disorders on the other is a disturbed type of eating behavior that is all too prevalent today, especially among girls and women.

This kind of eating is called dysfunctional because it is detached from the normal function of eating to satisfy hunger and nourish the body. Instead, the purpose of eating for the dysfunctional eater is to be thin, to reshape the body, or to relieve stress. Instead of being regulated by normal controls of hunger and satiety, it is regulated by external controls. This type of eating behavior is also called disordered eating, restrained eating, disturbed or emotional eating or, for the frequent dieter, chronic dieting syndrome.

Thus, dysfunctional eating is chaotic — dieting, fasting, bingeing, skipping meals — or it may be consistently eating much less or much more than your body wants or needs."

mojo said...

MG,

You´re right. We will probably all try to find ways around the 1 present rule for Daisy...

(What about wrapping several things in one package???) ;)

Love
Mo